Ja, rubriken beskriver så som jag känner just nu. Jag känner mig så klart uppåt för mycket som jag har runt omkring mig, min familj, Elly och mycket annat som gör mig glad.

Men också ledsen och bekymrad för att min pappa blivit sämre i sin sjukdom. Han opererades för prostatacancer för snart 5 år sedan, har sedan dess medicinerat för att cancern troligtvis funnits kvar i kroppen ändå. Han har ändå kännt sig någorlunda ok, ibland väldigt trött förstås. Men levnadsglad, och han mår i och för sig inte sämre nu heller, men PSA-värdet har stigit riktigt ordentligt. Men det är ju sådant livet är, jag vet det.

Bara det att man vill ha kvar sin mamma och pappa, alltid...det går förstås inte. Jag vet det också...

Han ska börja annan behandling snart, så jag hoppas hoppas att det kan, om inte stoppa sjukdomen, så iallafall fördröja den. Men visst blir man bekymrad.

Jag ska jobba inatt och även i morgon natt. Tänkte att jag skulle sticka över till mina föräldrar en liten stund innan jag ska till jobbet. Har bakat en äppelkaka som jag tar med mig.